Ja, det har varit kallt de senaste dagarna men det är inte tillräcklig anledning för att ställa in ett löppass (även om just detta gjordes i söndags när jag skulle agera hare åt en ny springkompis på Djurgården. Blev i och för sig en lång och mysig promenad i stället, men det är en helt annan historia). Ja, men i övrigt, när man bestämmer helt själv - då är det bara att köra. Även när det tar emot. Som idag. Minus tio grader. Mörkt. Snöar lite då och då. Halt på gatorna. Ja, men då har jag hittat en ny metod som jag vill tipsa om. Den kan vara bra. Inte alltid. Men ibland.

Man ger sig ut med inställningen att 4 km räcker gott och väl. Springa 2 km t ex längs med Karlbergskanalen i lugnt tempo och sedan bara vända hem. Ja, för det som är så bra är att exakt vid 2 km har man kommit in i ett skönt flow och har inte en tanke på att vända hem. Så då kör man på som man brukar.

Ikväll blev det då 5 km i en riktning och jag måste säga att det var riktigt skönt. Men väljer man just Karlbergskanalen så måste man vända hem också efter 5. Och då. Det var då jag började förstå varför första fem gick så lätt. Jag hade haft medvind i seglen. Men hem- ja du kan ju räkna ut.

Isande, piskande vind mot kalla, röda kinder och snöyra i ögonen så det stod härliga till. Hmmm. Ja det var inte vad jag hade önskat; men jag klagar inte. Milen blev avklarad och det var extra skönt att krypa upp i soffan med en kopp te efteråt.

Ja, så min metod då. Planera för en liten kort skön springtur så att du i alla fall kommer ut. Lura dig själv liksom. Sen får man se vad det blir. Det är en bra metod. Kanske inte den bästa i iskall snålblåst. Men det är en metod.

/Tanja