Idag är det exakt 40 dagar kvar till Stockholm Marathon 2010. Det blir mitt fjärde eller femte marathonlopp i livet. Och jag längtar. Ja, för har man en gång gjort det så vill man liksom inte vara utan den där känslan av att ta sig över målsnöret på Stadion. Den kan man leva länge på. Typ ett år. Fine!

Förra året fick jag med min svåger för första gången. Han fick en startplats i present av mig och sedan lite pep-talk och han sprang i mål 20 minuter före mig. Det gjorde mig glad eftersom jag snabbt konstaterade att det här faktiskt inte var en sån tävling.

I år är det fler som ska springa för första gången. Greken från Tammsvik till exempel. Han hör aldrig av sig efter att jag orerat om mina långlopp på söndagarna och efter mina försök att pusha fram någon form av system där vi ska rapportera all träning till varandra. TYST! Bara tyst...

Och så chefen, jag kanske var taskig som gick ut i offentlig miljö och berättade att han LOVAT att springa sitt första Marathon. Fast i och för sig så gick han själv ut i offentlig miljö och berättade scoopet. Det minns jag tydligt. Men nu tror jag han tycker det är pyttelite jobbigt när jag frågar varje dag - sprungit nåt? Och han mumlar något om "crosstrainer" och "vit månad" till svar. Nej, så nu, just idag, har jag bestämt mig. Jag ska sluta! Man vill ju inte uppfattas som jobbig. Jag slutar.

Inte en gång till ska jag tjata på mina nya springkompisar om deras träning. Och inte en enda gång till ska jag berätta för omvärlden om chefens löfte att delta i loppet. Det får vara slut på sånt. Det får andra göra i så fall. Som tidningen Konferensvärlden till exempel. Kolla här >>

Skrattar jag?

Och idag är det exakt 40 dagar kvar...

/Tanja