Inta position. Uppställning i frontlinjen. Rekognisera terrängen. Svarta blickar som möts. Show no fear. No mercy. Det är krig. Det är blodigt allvar.

Klockan är bara halv åtta på morgonen men jag är redo. Redo för fight. Det är hett. Luften är tung och imman på rutorna täcker utsikten. Pistolskott smäller! Kaos råder. En hotfull röst ljuder i högtalarna. Någon tuggar nonchalant på en macka.

Jag är först ut ur vagnen. Perfekt position vid uppgången. Snabba steg. Nummer två fram till rulltrappan då tunnelbanevagnen succesivt töms i ett rasande tempo. Håller höger men småspringer för en ny attack väntar. Från flera håll. Där i mitten, sker sammandrabbningen. En ny pluton. Lika fokuserade att nå rullbandet som förste man. En armbåge som vassaste vapen. En tung väska som endaste skydd. En man med korta ben som kan gå hur fort som helst. Och en liten oskyldig pojke som behöver skydd. Inte idag. Inte nu. Har aldrig varit så nära att nå plattformen som nummer ett. Och det är krig.

Jag tar rygg på en man med skidkläder. Förmodligen jobbar han under cover. Men jag är på min vakt. I sista rulltrappan går jag ut i vänsterfil. Blockerar. Planerar en spurt. Går om när det bara är tre steg kvar. Jag är nu jämsides med den utklädda mannen. Då händer det.

Jag släpper fokus. Slappnar av för tidigt. Och en ung kraftig man i vitt hår slänger sig i mellan. Trots att det inte finns mer än en centimeter mellan mig och min hårdaste motståndare så kommer han fram. Krossar oss på mållinjen. Snubblar till men reser sig obemärkt. Det nya tåget väntar oss med öppna armar. Men nobbar oss alla i slutändan. Jag tar ett steg tillbaka. Min värsta motståndare likaså. Men vithåringen är tuffare än så. Han låter moget sin arm klämmas mellan de svårflörtade dörrarna. Han grimaserar. Jag ompositionerar. Lägger upp taktik för nästa utmaning. Ser mina chanser att få en sittplats på nästa tåg - hela vägen till Ropsten.

Kampen går vidare. Det är blodigt allvar. No mercy. Det är en kamp på liv och död. Och dagen har knappt börjat.

/Tanja