Sitter på Arlanda. Äntligen på väg. Till sonen i Schweiz. Jag tycker det är lustigt. Ju närmare man kommer målet, desto mer otålig blir man. Det gäller ju nästan alltid. Och idag är det värre än någonsin. Vill bara vara framme NU! Men jag har några timmar att slå ihjäl. Det gör jag bland annat med att studera mina än så länge okända medpassagerare.

Än har vi inte gått på planet. Sitter utanför i cafét med en latte. 38 spänn - vilket täckningsbidrag!! Men det är fler än jag som inte bryr sig om det just idag. Täckningsbidraget alltså. Okända medpassagerare. Hon bredvid mig till exempel. Var ska hon? Vad har hon för historia? Är hon otålig som jag eller skulle hon helst vilja vara kvar hemma? Lever hon själv eller har hon kanske grälat med en sambo på morgonen. Eller med en särbo. Än så länge vet jag bara att hon gillar räkmacka och att hon hellre äter den i handen än med bestick. Trots att majonäsen då och då droppar ner på tidningen. Jag ser det i ögonvrån men låtsas inte om det. Tröstäter? Eller bara inte hunnit med frukost på grund av grälet.

Oj - nu tapapde cafépersonalen ett glas i golvet så det gick i tusen bitar. Jag fick en bit i håret. Tjejen sa faan. Måste skynda att sopa upp innan chefen kommer. Det var tredje glaset den här veckan. Han blir vansinnig...

Vad mycket som händer om man bara tittar. Vad många tankar som rör sig under ett och samma tak. Mm, det är lätt att bli filosofisk när man bara väntar...

Boarding? Räkmacketjejen rör på sig mot gaten medan hon torkar munnen med baksidan av handflatan. Chefen kommer. Telefonen ringer.

Planet är försenat... Väntan...

/Tanja