Vad bryr jag mig om solen skiner. Eller huruvida datorn krånglar. Om jag hoppar över träningen eller inte och blir tjock. Eller om allt elände som de mal om på nyheterna. Om och om igen Varför skulle det bekomma mig. Det är helt oviktigt. Det förstår jag nu.

För andra året i rad åkte sonen ner för att jobba säsong i Verbier. Som kock. Och åka bräda förstås. Helst på the edge. Hela tiden. Förra året tog det 7 dagar innan en schweizisk läkare ringde från sjukhuset i Martigny och på knackig engelska berättade att John låg med svår hjärnskakning. No blod in the brain, tröstade han mig med den gången. Men ändå; Trots hjälm. Eller man kanske ska säga, tack vare hjälm så återhämtade han sig på några veckor. Men mamma... återhämtade sig efter ett år. Ja, så som mammor gör.

Då var det dags igen. Tillbaka till Verbier med ny bräda, schyssta bindningar, ja till och med lavinvarnare som mamma tvingat på honom. Ryggskydd, handledsskydd och hjälm. Och förväntningar... Höga som skyskrapor. 19 år. Och helt oövervinnerlig. Kom igen; var hittar man de brantaste stupen. De högsta hoppen. Och den mest orörda alptoppen. Oövervinnerlig.

Min andra dag på nya jobbet här på Högberga. Mobilen ringer. Jag hinner se att det står +41 och det knyter sig i magen. Jag mår illa. Vill inte svara. Vill inte veta. En miljon tankar hinner passera från att jag sträcker mig efter telefonen tills jag hör mig själv; Yes, Johns mother speaking.

Hello, läkare från Sion, ingen fara, men olycka. Brutit ryggen. Hjärnskakning. Ingen operation. Helikopter. Emergency. Ligga i ställning for several weeks. Several. No more snowboarding this season.

Neeeeej! Inte ryggen! Neeeeej!

Hem. Min nya, snälla kollega Mats skjutsade mig hem. Kolla flygbiljett. Packa väska. Ringa sjukhus. Prata med läkare igen. Ringa släkting i Schweiz. Kräkas. Planera allt i minsta detalj. Och till slut prata med nerdrogad son.

Känsel i armar och ben; check. Kraft i armar och ben; check. Ledsen; check. Minnet; check. Ensam; check. Smärta; check...

Vilken känslostorm. Men allt är lugnt. Och det kommer att bli bra även om det kommer att ta ett tag. Men tack. Tack, tack, tack att det inte var värre och att en skyddsängel än en gång gjorde en oförglömlig insats. För en oövervinnerlig son. Tack! Att det var just den ryggkotan som bröts. Ja, nu måste det bara vara så. Så som jag hoppas. Och som läkarna sagt. Och släkting i schweiz hälsar på och håller koll...

Men om datorn krånglar. Eller om solen skiner. Vad bryr jag mig.

/Tanja