I förrgår när jag och min bror Kjell gick ut i de Sörmländska skogarna för att se om vi kunde hitta några kantareller efter de regnväder som varit så fick jag uppleva något märkligt.

När vi går där och letar efter de fläckar med orange färg som man blir så glad att se, så tittar vi till bakom ett omkullvält träd…..och vad ligger där?


... jo ett litet, litet rådjurskid.

Det var en så konstig känsla, det kändes som om vi skulle klappade den så hade den inte sprungit iväg. Den låg där så fin och kände sig trygg bakom trädet och tänkte nog att ”ingen ser mig”.

Min första reaktion är att, DEN MÅSTE VARA ÖVERGIVEN!

Kjell, storebror som han är, gav mig lektionen i hur naturen fungerar. Att mamman lämnar sitt kid för att ge sig ut och leta mat, sen kommer den tillbaka, SÅ KLAPPA INTE! Nu lämnar vi den här, så Mamman inte känner doften av oss.

När vi kom tillbaka hem så kunde jag inte släppa bilden av kidet som jag sett och funderade på djurens relationer till varandra. Hur kan mamman ha en sådan pli på sitt kid? Hur säger hon med bestämdhet att ”stanna här” till jag kommer tillbaka? Det är ju otroligt beundransvärt.

Tänk vad vi föräldrar skulle kunna lära oss mycket av djurlivet :-).

//Inger

Ps. Det är fortfarande dåligt med svamp men efter regn kommer sol och då kanske kantarellerna tittar fram.